Elina Pirjatanniemi, Åbo Akademi

Människan har ett behov att kommunicera med andra. Vi vill berätta vad vi tycker, tänker och upplever samt hur vi förhåller oss till vår omgivning. En del av kommunikationen är diskret, rentav intuitiv, såsom sättet hur vi spänner ögonen i den som talat för länge på ett möte. Den medvetna kommunikationen kan ske på olika sätt, men oftast förlitar vi oss på orden. Vi formulerar önskemål, befallningar och vädjanden, vi ropar ut vår glädje, sorg och förtvivlan. Orden viskas fram i de mest privata av stunder och med orden formar vi även samhällets gemensamma riktlinjer.

Den här artikeln koncentrerar sig på de ord och uttryck som vi använder inom ramen för den offentliga sfären. Den mer specifika avsikten är att analysera hur vi borde förhålla oss till hatiskt prat eller hatprat. För att kunna dryfta denna fråga bör vi först skapa oss en uppfattning om hurudana rättsliga regler det finns gällande vårt språkbruk. Artikeln börjar därför med en allmän introduktion till yttrandefriheten och dess begränsningar. Därefter fördjupar vi oss i frågan om hatiskt prat. Artikeln undersöker dess förhållande till yttrandefriheten och belyser svårigheterna med att definiera hatiskt prat. Därutöver diskuteras de rättsliga konsekvenserna av hatprat. Till sist presenteras avslutande synpunkter kring juridikens pedagogiska roll. Kan rättsnormer stödja oss när vi försöker lära oss hur vi kan föra ett kritiskt samtal utan att kränka en annan människa?

Artikelns utgångspunkt är att all språkanvändning kan aktualisera frågor om makt och maktutövning. Man kan dock med fog hävda att denna egenskap är särdeles framträdande i det rättsliga språket. Rättsliga texter formulerar påbud och förbud, skapar befogenheter och rättsligt relevanta tillstånd. Eftersom man då utövar samhällelig makt, är det viktigt att förhålla sig kritiskt till de rättsliga texterna. Det som är rättsligt godtagbart kan nämligen vara problematiskt ur något annat perspektiv.

Artikeln har därmed två olika syften. För det första ämnar den analysera hur rätten identifierar, kategoriserar och definierar godtagbart språkbruk. För det andra illustrerar den hur dylikt maktspråk fungerar och hur det skiljer sig från vanlig, icke-juridisk, kommunikation. Avsikten med det sistnämnda är att erbjuda läsaren verktyg för att självständigt reflektera över rättsnormernas möjligheter och begränsningar.

1. ”Jag håller inte med om vad du säger…

… men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det.” Frasen i fråga hör till ett av de mest kända försvaren av yttrandefriheten. Citatet tillskrivs vanligen Voltaire, men i verkligheten har de odödliga orden skrivits ner år 1906 av den kvinnliga historikern Evelyn Beatrice Hall. Hon beskrev visserligen med dessa ord uttryckligen Voltaire’s syn på yttrandefriheten, men formuleringen i sig är inte Voltaires utan Halls. Kanske kan man se ödets ironi i detta? Yttrandefriheten försvaras med ett citat som i sig självt har lett till diskussioner om källkritikens betydelse.

Yttrandefriheten skattades högt av upplysningstidens filosofer och spår av denna uppskattning syntes även i de tidiga rättighetsförklaringar som formulerades i samband med de stora revolutionerna i slutet av 1700-talet. Yttrandefriheten ingick tillsammans med åsiktsfrihet och rätten till information i ett kluster av rättigheter som gav individen en emanciperad ställning i förhållande till den medeltida sociala ordningen. I den sistnämnda hade det religiösa i hög grad påbjudit vad som är korrekt att tänka och säga. Man kan med andra ord konstatera att dessa tre rättigheter var centrala för den nya ansvarsfulla och rationella medborgaren som nu själv skulle ta itu med samhällsbygget. (Nowak, 2005, s. 438.)

Yttrandefriheten hör även till de rättigheter som har upptagits i olika länders nationella konstitutioner och som också inkluderades i Förenta nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna år 1948 (artikel 19). Den har sedermera befästs i flera internationella konventioner och rättigheterna har fastslagits i såväl Europeiska Unionens stadga om de grundläggande rättigheterna som i Finlands grundlag (Finlands grundlag 731/1999). De detaljerade formuleringarna i dessa rättsliga instrument skiljer sig i viss mån från varandra, men huvudtanken är i stort sett densamma.

Kännetecknande för yttrandefriheten är att var och en har frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida tankar, information, uppgifter och idéer utan att någon i förväg hindrar detta. Det här betyder att alla typer av meddelanden, vare sig de är neutrala, upprörande, kritiska, politiska, konstnärliga eller kommersiella skyddas av yttrandefriheten. I detta sammanhang är det särskilt viktigt att inse att yttrandefriheten skyddar även sådana yttranden som någon kan uppfatta som frånstötande. Yttrandefriheten är visserligen inte absolut, men tröskeln för att begränsa den är hög.

Många av de budskap som omger oss kan uppfattas som upprörande av någon. Yttrandefriheten förutsätter dock att vi har en rätt så hög tolerans till varandras yttringar. Postens Tom of Finland frimärken utgör ett bra exempel på detta. Posten lanserade 2014 en ny serie frimärken med Tom of Finland som motiv. I samband med utgivningen lämnades det in sju klagomål mot lanseringen till justitieombudsmannen. Enligt klagomålen kränkte de homoerotiska frimärkena sedlighetsnormerna samt spred pornografi och bröt mot tobakslagen. Biträdande justitieombudsmannen Maija Sakslin bedömde att utgivningen hade skett i överensstämmelse med de normer som reglerar yttrandefriheten. Sakslin betonade att skyddet för yttrandefriheten omfattar också sådan information som en del av befolkningen uppfattar som kränkande eller upprörande. Sakslin poängterade ytterligare att i Europeiska människorättsdomstolens rättspraxis har detta ansetts motiverat med syftet att främja pluralism, tolerans och vidsynthet, vilka alla är nödvändiga i en demokrati. (Biträdande justitieombudsman Sakslin, 12.12.2014, Dnro 2199/4/14.)

Yttrandefriheten gäller oberoende av uttrycksmedel. Såsom det stipuleras i Förenta nationernas konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, kan de skyddade yttringarna formuleras ”i tal, i skrift och i tryck, i konstnärlig form eller genom annat valfritt uttrycksmedel” (MP-konvention, art. 19). Den lista på uttrycksformer som finns i de internationella och regionala instrumenten samt i vår grundlag är öppen. Det innebär att uttrycken omfattar också moderna former av yttranden, såsom till exempel tweets, bloggtexter eller bilder som man laddar upp på Instagram.

Av ovan nämnda rättsliga dokument framgår det även tydligt att yttrandefriheten inte ska begränsas utgående från territoriella gränser. Detta är den juridiska utgångspunkten, det vill säga det tillstånd som borde råda. En annan sak är att en del länder i praktiken hindrar människor från att sprida eller ta del av information.

I Kina övervakas det virtuella nyhetsflödet av en särskild myndighet för cybersäkerhet. Den kan också påföra sanktioner mot personer eller medier som sprider regimkritiska nyheter eller andra uppgifter som kan anses strida mot statens intressen. Internet övervakas överlag väldigt strängt. De uppenbara kränkningarna av yttrandefriheten motiveras främst med hänsyn till statens säkerhet (Yle: Kina skärper övervakningen av internet ytterligare). Den som reser till Kina ska med andra ord inte bli förvånad om till exempel Facebook, Twitter eller WordPress inte fungerar som de borde.

Yttrandefriheten har ett värde i sig, men den är också en bra mätare på hur väl en stats rättsstats- och demokratiprocess har framskridit. Finland utgör ett ypperligt exempel på detta. Nuförtiden rankas Finland högt i olika slags mätningar som gäller yttrandefriheten. År 2016 placerades Finland sjunde gången i rad som världsetta i fråga om pressfrihet (World Press Freedom Index 2016). Indexet uppdateras av organisationen Reportrar utan gränser och anses utgöra en tillförlitlig analys av pressfriheten. Indexet baserar sig på olika kriterier, såsom journalisters säkerhet, pluralism i samhället, mediernas oberoende och på relevant lagstiftning i de analyserade 180 länderna. Det är viktigt att notera att den fina finländska placeringen är ett resultat av medvetet arbete för mänskliga rättigheter i allmänhet och yttrandefrihet i synnerhet. Historiskt sett har Finland inte alltid hört till de bästa i klassen (se till exempel Tiellä sananvapauteen).

Höga positioner i rankningar av dessa slag garanterar inte yttrandefriheten i sig. Det gäller också pressfriheten som ständigt bör bejakas. Diskussionen om Rundradions (Yle) oberoende är ett aktuellt exempel på detta. På senhösten 2016 bevittnade finländare en märklig episod i Rundradions historia. Händelsen fick sin början när Yle rapporterade om att ett bolag som ägs av statsminister Juha Sipiläs släktingar hade fått en stor beställning av det statliga gruvbolaget Terrafame. Gruvbolaget hade nyligen fått ett statligt tilläggsanslag för att överhuvudtaget kunna överleva. I offentligheten uppstod en fråga huruvida statsministern kunde anses vara jävig eller inte. Statsministern blev irriterad av Yles sätt att hantera nyheten. Som uttryck för sin frustration skickade han vidare 17 e-postmeddelanden till en journalist. Responsen innehöll argsint feedback som statsministern fått av medborgare på grund av misstankarna. Han uttryckte också tydligt sin frustration över Yle. Hans agerande läckte ut efter vilket han anklagades för att ha försökt tysta ner public service-bolaget (Sipilä anklagas: Försökte tysta Yle). Efter denna nyhet kom även andra uppgifter fram om påstådda justeringar av nyhetsflöde vid Yle. Diskussionen blev en allvarlig påminnelse om att journalisternas integritet inte är en självklarhet ens i sådana länder som anses vara förebilder för yttrandefriheten.

Den starka kopplingen mellan yttrandefrihet och demokratins grundvalar har i flera repriser bekräftats bland annat av Europeiska människorättsdomstolen. Domstolen har ytterligare betonat att yttrandefriheten är en nödvändig förutsättning för såväl samhällsutveckling som individens möjligheter att förverkliga sig själv (se till exempel Lingens v Austria, 8.7.1986). Yttrandefriheten är naturligtvis även av största vikt i fråga om vetenskaplig utveckling. Dess betydelse för konst samt underhållning är likaså given. De kommersiella intressen som är anknutna till friheten att yttra sig är inte heller att förakta. Reklam kan nämligen också anses utgöra sådana yttranden som åtnjuter yttrandefrihetens skydd, även om begränsningar av kommersiella budskap är lättare att motivera än begränsningar av exempelvis politiska yttringar (Randall, 2006, s. 70–84).

2. Ingen absolut rättighet

I den allmänna diskussionen möter man ibland uppfattningen enligt vilken yttrandefriheten är absolut. Denna uppfattning är missvisande, även om det är uppenbart att det finns skillnader i olika kulturers syn på yttrandefriheten och dess gränser. Det finns nyansskillnader mellan de europeiska länderna (Neuvonen, 2014, s. 34–36). Den i detta sammanhang viktigaste skiljelinjen gäller rasistiskt eller hatiskt prat och finns mellan USA och Europa. Många uttryck som i en del europeiska länder rentav har förbjudits, såsom till exempel förintelseförnekelse, åtnjuter yttrandefrihetens skydd i USA (Bleich, 2014, s. 297). Generellt sett förutsätts det i USA att det föreligger en klar och akut fara av att någon övergår från tal till handling innan yttrandefriheten kan begränsas. Det europeiska förhållningssättet är präglat av andra världskriget då systematisk, hatisk propaganda utnyttjades för att skapa grogrund för folkmord och andra allvarliga brott. Det är dock viktigt att betona att även om yttrandefriheten av historiska och kulturella orsaker är mer omfattande i USA än i Europa, är den inte heller där obegränsad (Ruane, 2014, s. 1–5).

Utövandet av yttrandefriheten medför ett särskilt ansvar och skyldigheter. Orsaken till detta är att kommunikation av olika slag alltid har konsekvenser. Ord och uttryck påverkar opinioner och förändrar världen. En dåligt formulerad tweet kan leda till tumult i sociala medier (se t.ex. Sportchef fick avsked efter twitterskandal).

Ett videoklipp som presenterar en lärare i dålig dager kan vara enkelt att ladda upp på YouTube, medan dess följder kan vara svårare att hantera. När videoklippet har laddats upp har det publicerats, vilket betyder att dess upphovsman är ansvarig för det juridiskt. I värsta fall kan videon utgöra grund för ett åtal för ärekränkning. Det är viktigt att komma ihåg att straffrättsligt ansvar börjar när man har fyllt 15 år.

De straffrättsliga sanktionerna gäller enbart de värsta kränkningarna. Med kränkande ord kan man dock skapa stor skada redan innan den straffrättsligt relevanta tröskeln har överskridits. Det vet de som varit föremål för hån och mobbning. Elakt tal kan etsa sig fast i minnet för årtionden.

Yttrandefriheten bör därmed användas ansvarsfullt. På grund av den oerhörda makt som ord och uttryck har får yttrandefriheten också begränsas, men enbart under strikta förutsättningar. Inskränkningarna bör för det första vara angivna i lag. Därtill ska de vara nödvändiga i ett demokratiskt samhälle för att tillgodose särskilda allmänna eller enskilda intressen. En lista på dylika finns i den Europeiska människorättskonventionens artikel 10 (2). Inskränkningar ska vara nödvändiga med hänsyn till statens säkerhet, den territoriella integriteten, den allmänna säkerheten, förebyggande av oordning eller brott, skyddande av hälsa eller moral eller av annans goda namn och rykte eller rättigheter, förhindrande av att förtroliga underrättelser sprids, eller upprätthållande av domstolarnas auktoritet och opartiskhet.

Det som anses som en inskränkning varierar. I Europeiska människorättsdomstolens rättspraxis har till exempel en straffpåföljd med anledning av ett yttrande ansetts som ett ingripande. Likaså har konfiskering av skrifter eller konstföremål ansetts som ett ingrepp. Ett förbud av en domstol att inte sprida viss typ av information har också uppfattats som en inskränkning.

Utöver kravet på att inskränkningen är föreskriven i lag och tjänar något av de allmänna eller enskilda ändamål som räknades upp tidigare, bör inskränkningen vara proportionerlig. Den ska med andra ord vara nödvändig i ett demokratiskt samhälle för att tillgodose till exempel skyddandet av någon annans ära.

Att finna en balans mellan de olika intressena är inte alltid lätt. Mitt i valrörelsen på senvintern 2007 publicerade statsminister Matti Vanhanens tidigare partner Susan Ruusunen en bok Pääministerin morsian (Statsministerns brud). I boken berättar Ruusunen om samlivet med statsministern – också om de mest intima stunderna – på ett detaljerat sätt. Statsministern polisanmälde boken eftersom han ansåg att den innehöll uppgifter som kränkte hans rätt till privatliv. Ärendet behandlades av alla inhemska domstolsinstanser. Högsta domstolen ansåg slutligen att det var rätt att döma Ruusunen samt förläggaren till böter (HD 2010:39). De dömda förde ärendet vidare till Europeiska människorättsdomstolen med hänvisning till att deras rätt till yttrandefrihet hade kränkts.

Domstolen ansåg att själva publicerandet av boken i sig var försvarbart, eftersom allmänheten har ett intresse av att ta del av olika typer av information av högt uppsatta människor. Det problematiska i boken var uppgifterna om statsministerns sexliv. Även om offentliga personer måste tåla förhållandevis utförlig insyn i sina liv, hör uppgifter om deras sexliv till privatlivets kärna. Den borde i sin tur vara okränkbar också hos offentliga personer. Därmed ansåg Europeiska människorättsdomstolen att Högsta domstolen hade hittat rätt balans mellan yttrandefriheten å ena sidan och rätten till privatliv å andra sidan (Ruusunen v Finland, 14.1.2014).

Såsom redan konstaterades, bör tröskeln vara hög innan man inskränker yttrandefriheten. När det gäller journalistik är det också viktigt att notera branschens självreglering, som syftar till att stödja ett ansvarsfullt bruk av yttrandefriheten i massmedierna och främja den yrkesetiska diskussionen. De så kallade journalistreglerna föreskriver de mest centrala yrkesetiska koderna och fastställer också de intervjuades rättigheter samt de sätt hur eventuella rättelser bör göras (Se Opinionsnämnden för massmedier). Opinionsnämndens beslut har en central roll i strävan efter sanningsenlig och etisk journalistik. Journalistreglerna är i praktiken striktare än lagstiftningen. När branschen bevakar sitt eget agerande effektivt minskar det behovet att i lag reglera dess verksamhet, vilket i sin tur skyddar det manöverutrymme som medierna åtnjuter. Om man är missnöjd med mediernas agerande, kan man rikta ett klagomål till Opinionsnämnden för massmedier. Besluten i dessa klagomål ger viktig information om yttrandefrihetens gränser.

Som ett exempel fungerar en artikel som ingick i lokaltidningen Borgåbladet. Intervjuade föräldrar hade i tidningen berättat om att deras barn hade blivit mobbade i skolan. Den elev som påstods vara själva mobbaren kunde identifieras på basis av artikeln. Opinionsnämnden ansåg att tidningen i sin behandling av ett viktigt ämne försummade att trygga integritetsskyddet för det barn som påstods vara mobbare. I skolan i fråga fanns det endast två parallellklasser på de lägre årskurserna. I och med att elevernas föräldrar uppträdde med namn och avslöjade en hel del detaljer om det misstänkta barnet, var det lätt att sluta sig till hens identitet. Opinionsnämnden för massmedier ansåg att detta var oskäligt för barnet som gick i första klass (Fällande 5341/SL/13 – JSN).

Alla medier har inte förbundit sig till att följa dessa regler. Detta innebär att det bland medierna finns en hel del aktörer som saknar etiska riktlinjer. Exempel på dessa är de så kallade trollmedierna eller hetsmedierna, som är sajter som maskerar sig som riktiga medier men som för fram olika former av osanningar eller okontrollerade rykten. Dylika fusksajter används ofta för att systematiskt sprida hatiskt tal.

3. Bortom yttrandefriheten

De ovannämnda inskränkningsgrunderna och mediebranschens självreglering hänför sig till situationer där yttrandefriheten blir föremål för inskränkningar eller reglering på legitima grunder. Vissa typer av uttryck är däremot till sin natur sådana att de inte överhuvudtaget faller inom ramen för yttrandefriheten.

Grunden för detta kan härledas från det förbud mot missbruk av rättigheter som kodifierats i många rättsliga instrument. Exempelvis Europeiska människorättskonventionen stipulerar i artikel 17 att inget i konventionen må tolkas att medföra rätt ”för någon stat, grupp eller person att ägna sig åt verksamhet eller utföra handling som syftar till att tillintetgöra någon av de fri- och rättigheter, som angivits i konventionen, eller till att inskränka dem i större utsträckning än som däri medgivits.” Det ter sig logiskt att ingen får utnyttja sina mänskliga rättigheter för att omintetgöra andras rättigheter.

Förbudet mot missbruk av rättigheter är väsentligt också med tanke på att många av de mest diskriminerande beslut som genomförts i mänsklighetens historia har grundat sig på formellt giltiga lagar och normer. Till exempel i Nazityskland fråntogs judarna såväl det tyska medborgarskapet som rösträtten lagstiftningsvägen. Den formella lagen och lagstiftningsprocessen hindrade inte att den tyska riksdagen stiftade innehållsmässigt orättvisa lagar. Det som är lagenligt behöver med andra ord inte vara rättvist. Vetskapen om detta syns också i förbudet.

Förbudet mot missbruk av rättigheter gäller alla rättigheter, yttrandefriheten medräknad. Utöver detta finns det även uttryckliga förbud mot vissa typer av yttranden. MP-konventionen utgår från att allt främjande av nationalistiskt hat, rashat eller religiöst hat som innebär uppvigling till diskriminering, fiendskap eller våld, skall vara förbjudet i lag. Förenta Nationernas konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering förutsätter likaså att staterna kriminaliserar handlingar som syftar till att sprida idéer som grundar sig på rasöverlägsenhet eller rashat eller som uppmanar till rasdiskriminering. Ytterligare förutsätter konventionen att sådana organisationer som främjar och uppmanar till rasdiskriminering förklaras ogiltiga och förbjuds.

På ett allmänt plan är det lätt att godkänna dessa utgångspunkter. I praktiken kan det däremot vara svårt att bedöma var gränsen för till exempel uppvigling till diskriminering och yttrandefrihet ska dras. Utgående från de övervakningsorgan som kontrollerar efterlevnaden av internationella konventioner förefaller det dock som om Finland fortfarande skulle ha en hel del att göra i detta hänseende. Finland har fått kritik bland annat för att det inte har klarat av att stävja intolerans, rasism och främlingshat samt att Finland inte effektivt lyckats hantera växande mängden hatprat (se till exempel Advisory Committee on the Framework Convention for the Protection of National Minorities, Opinon on Finland, October 2016 eller Committee on the Elimination of Racial Discrimination, Concluding Observations on Finland, August 2012).

4. Om hatprat – en kort introduktion

Det finns ingen universellt accepterad definition på hatprat. Inom Europarådets regi har man dock kommit överens om följande definition: hatprat är förolämpande tal eller uttryck som inskränker en individs rätt att finnas och bli hörd såsom man är. Hatprat angriper en individ eller en människogrupp på grund av etnisk bakgrund, modersmål eller hudfärg, kön, könsidentitet eller sexuell riktning, religion, världsåskådning eller åsikt, handikapp eller någon annan egenskap (Recommendation on Hate Speech, 30.10.1997).

Yttrandefriheten innebär, såsom ovan redan konstaterats, att var och en har rätt att utan ingripande framföra olika slags åsikter och synpunkter. Det ligger i sakens natur att förhandscensur, bortsett från några undantag i syfte att skydda barn, är förbjuden. Därmed har staten egentligen endast två olika sätt att hantera hatprat. För det första kan staten med lämpliga medel sträva till att påverka opinionerna så att människor avstår från hatiska uttryck. Det här omfattar ett stort urval av olika metoder, allt från skolornas läroplaner till enskilda riktade kampanjer. Den andra vägen att stoppa hatprat är via straffrättsliga sanktioner och skadestånd. Den här artikelns huvudfokus är på den rättsliga regleringens roll i sammanhanget, men det är oerhört viktigt att betona att utbildning och fostran på alla sätt är mer effektiva och meningsfulla vägar att förebygga hatprat. Hatprat är med andra ord inget som rättsordningen ensam kan få bukt på. Den goda lärarens insats är minst lika viktig.

4.1 Hatprat och strafflagen

De straffrättsliga sanktionerna fungerar som sista utväg och de visar också var gränsen går för det som vi i det fria samhället ska tolerera. I kapitel 11 i strafflagen finns det stadganden om de allra grövsta former av kränkande uttryck. Dessa gäller hets mot folkgrupp (10§) och grov hets mot folkgrupp (10a§) (Strafflag 19.12.1889/39). För hets mot folkgrupp döms den som ”för allmänheten tillgängliggör eller annars bland allmänheten sprider eller för allmänheten tillhandahåller information, åsikter eller andra meddelanden där en grupp hotas, förtalas eller smädas på grund av ras, hudfärg, härstamning, nationellt eller etniskt ursprung, religion eller övertygelse, sexuell läggning eller funktionsnedsättning eller på grunder som är jämförbara med de nämnda grunderna.” Straffet är böter eller fängelse i högst två år.

Hets mot folkgrupp riktar sig alltid, såsom namnet indikerar, mot en grupp. Detsamma gäller kriminaliseringen som strävar efter att skydda trosfrid. Enligt 10 § i kapitel 17 i strafflagen döms den som “offentligt hädar Gud eller i kränkande syfte offentligen smädar eller skymfar något som annars hålls heligt inom en kyrka eller ett trossamfund” för brott mot trosfrid till böter eller fängelse i högst sex månader. Hatiska uttryck riktar sig ofta mot religioner och/eller personer som har en viss religion, vilket innebär att denna paragraf också är mycket relevant med tanke på den juridiska analysen av hatprat.

Om hatiska uttryck riktar sig mot en enskild person kan de utgöra olaga hot som har kriminaliserats i kapitel 25 (7§). För att tröskeln för olaga hot överskrids krävs det dock att det finns en grundad anledning att frukta för att den hotades personliga säkerhet eller egendom är i allvarlig fara. Maximistraffet för detta brott är två års fängelse.

Samma krav på konkret fara krävs däremot inte för att ett uttryck eller yttrande kan utgöra ärekränkning. Straffstadganden gällande ärekränkning finns i strafflagens 24 kapitel (9§, 10§). För ärekränkning kan dömas den som

“framför en osann uppgift eller antydan om någon så att gärningen är ägnad att orsaka skada eller lidande för den kränkte eller utsätta honom eller henne för missaktning.”

För ärekränkning kan dömas även den som på något annat motsvarande sätt förnedrar någon. Maximistraffet för ärekränkning är böter. Om ärekränkningen är grov, det vill säga den orsakar stort lidande eller särskilt stor skada, kan straffet uppgå till fängelse i högst två år. Som ärekränkning anses inte kritik som riktar sig mot någons förfarande inom politiken, näringslivet, i en offentlig tjänst eller ett offentligt uppdrag eller inom vetenskap, konst eller med dessa jämförbar offentlig verksamhet och som inte tydligt överskrider det som kan anses som godtagbart. Kännetecknande för alla dessa områden är en kritisk debattkultur där deltagarna måste antas klara av att hantera även sådana påståenden som i andra sammanhang kan väcka anstöt. Inom alla dessa områden är också behovet för öppen diskussion särskilt påfallande.

Sammantaget kunde man konstatera att ur strafflagens perspektiv utgör hatprat sådana yttranden och uttryck som är hotfulla och kränkande. Uttryckens straffrättsliga relevans analyseras alltid i en kontext, vilket innebär att det för det första är viktigt att avgöra vem som är föremålet för det hatiska uttrycket. Vissa grupper och individer måste på grund av sin ställning tåla mer än andra, medan andra grupper kan anses vara i särskilt utsatt läge när det gäller negativa uttalanden. Om en grupp eller en människa hotas eller stämplas utgående från de förbjudna diskrimineringsgrunder som räknas upp i Finlands grundlag (6§) är tröskeln betydligt lägre. Listan på diskrimineringsgrunderna omfattar kön, ålder, ursprung, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd och handikapp. Listan är dock inte uttömmande utan även andra liknande orsaker som gäller en människas person kan utgöra förbjudna diskrimineringsgrunder.

I den straffrättsliga analysen av diverse yttranden bör man alltid ta i beaktande att kriminaliseringar och bestraffningar kan kränka yttrandefriheten. Därför är det svårt att på ett allmänt plan säga vad som är förbjudet eller tillåtet. Som en enkel illustration av den stora betydelsen av kontext kunde man presentera två fiktiva exempel. I den ena konstaterar en oppositionspolitiker på Twitter att regeringen är idiotisk och att dess politik dödar oskyldiga. Yttrandet är utan vidare kränkande, men faller inom ramen för det som är tillåtet rent juridiskt på grund av den kontext där det presenteras. Föremålet för kritiken är makthavande politiker som måste tåla mer än andra. I det andra exemplet twittrar en lokalpolitiker att muslimer är idiotiska och att deras religion dödar oskyldiga. Här kommer vi nära förbjudet hatprat. Den kritiserade gruppen utgör en religiös minoritet. Budskapet är ytterst kränkande och stämplar en hel grupp på grund av deras religion. De riktigt svåra fallen befinner sig någonstans emellan dessa två ytterligheter.

4.2 Hatprat i rättspraxis – några exempel

Ett av de mest uppmärksammade rättsfallen i fråga om hatprat gällde bloggaren Jussi Halla-aho som sommaren 2008 skrev uppmärksammade påståenden om islam och somalier i sin blogg. I blogginläggen påstod han bland annat att islam är en religion som gynnar pedofili och att stöld och parasiterande på skattemedel är ett nationellt, förmodligen till och med genetiskt särdrag hos somalier. Han åtalades för brott mot trosfriden och för hets mot folkgrupp.

Halla-aho försvarade sig genom att hänvisa till yttrandefriheten. Helsingfors tingsrätt dömde honom dock till ett bötesstraff på 30 dagsböter för brott mot trosfriden och bestämde att en del av blogginläggen skulle avlägsnas. Åtalet för hets mot folkgrupp däremot förkastades. Ärendet avancerade vidare till Helsingfors hovrätt som inte ändrade tingsrättens dom. Både Halla-aho och åklagaren ansökte om besvärstillstånd hos Högsta domstolen (HD), vilket också beviljades.

Enligt HD var Halla-ahos påståenden om islam smädande och skymfande både när det gäller innehållet och uttryckssättet. HD ansåg att Halla-aho hade handlat i kränkande syfte, vilket bestämmelsen om brott mot trosfriden förutsätter. HD betonade även att det skulle ha varit möjligt för Halla-aho att framföra sin kritik mot islam utan att skända värden som betraktas som heliga inom nämnda religion. Hovrättens dom i fråga om brott mot trosfrid ändrades därmed inte.

När det gäller hets mot folkgrupp valde HD en annan linje än de lägre domstolarna. HD konstaterade att karakteriseringen av somalier var förtal och förolämpande mot somalier som folkgrupp. Uttalandena syftade till att väcka intolerans, förakt och eventuellt också hat mot somalier. Eftersom uttalandena kunde betraktas som hatprat skyddades de inte heller av yttrandefriheten. Högsta domstolen dömde följaktligen Halla-aho även för hets mot folkgrupp och ansåg att bötesstraff skulle betraktas som ett lämpligt straff för gärningarna (HD 2012:58).

Högsta domstolens avgörande var intressant såtillvida att tröskeln för att döma någon för hets mot folkgrupp är hög. För det första förutsätts att de kränkande uttrycken görs tillgängliga eller sprids för allmänheten. Utöver detta bör den som sprider meddelanden vara medveten om att hen hotar, förtalar eller förolämpar någon genom handlingen. Lagrummet syftar till att förhindra sådana kränkande meddelanden som framförs i syfte att skada eller hota (RP 317/2010 rd, s. 38) Det kan vara ytterst svårt att avgöra huruvida den åtalade verkligen syftade till att skada någon med sina meddelanden, vilket också diskuterades i samband med fallet Halla-aho.

Avgörandet belyser också ett av lagrummets främsta målsättningar, vilket är att skydda grupper som är i behov av skydd eftersom de i allmänhet kan anses ha en svagare ställning i samhället (RP 317/2010 rd, s. 40). Det innebär att skyddet i vanliga fall inte omfattar personer som hör till majoritetsbefolkningen. I fallet Halla-aho hade en av de kränkande texterna skrivits som en reaktion mot en ledare om finländarnas dryckesvanor. I ledaren hade skribenten konstaterat att dråp i fyllan är ett nationellt, förmodligen till och med genetiskt särdrag hos finländare. Det är lätt att notera att ifrågavarande påstående är rätt så kränkande, men eftersom den riktar sig mot majoriteten kommer man inte över tröskeln för det straffbara. När de centrala orden byttes blev situationen en annan.

Högsta domstolens avgörande har väckt mycket diskussion inte minst därför att Halla-aho hade blivit riksdagsledamot 2011. Uppfattningarna om den vassa bloggarens, sedermera lagstiftarens, agerande har varierat (Hyttinen, 2013, s. 940–950). Rättsligt sett är det möjligt att argumentera både för en tolkning som ser uttalandena som hatprat och för en tolkning som anser det motsatta. Problemet med den straffrättsliga diskussionen är att den måste fokusera sitt intresse på enskilda händelseförlopp. I detta och liknande fall betyder det att domstolen kan avgöra om vissa blogginlägg eller yttranden är problematiska. Det som domstolen inte nämnvärt kan ta i beaktande är det samhällsklimat som råder och hur den här typen av inlägg påverkar detsamma. Den kontext som domstolen kan ta med i sin argumentation är med andra ord relativt begränsad. När det gäller straffrätten finns det inte riktigt några alternativ. Om vi börjar tolka strafflagen så att vi går förbi lagens bokstav kränker vi fort principen om legalitet, som i sin tur utgör straffrättens centrala utgångspunkt. Straffrätten är, såsom man brukar säga, ett väldigt trubbigt vapen. Strävan efter ett gott debattklimat förutsätter att vi har tillgång till mycket mer nyanserade verktyg. Här är lärarens roll givetvis alldeles central.

Många så kallade invandrarkritiska människor har på senare tid blivit åtalade och dömda för hets mot folkgrupp. Sannfinländarnas ungdomsorganisation har rentav krävt att paragraferna gällande hets mot folkgrupp skulle upphävas eftersom de är för mångtydiga. De sannfinländska unga motiverar sin ståndpunkt med att paragraferna leder till att man av rädsla för rättsliga repressalier inte vågar tala om problem med deras rätta namn (ÅU: Sannf-unga vill bli av med brottet hets mot folkgrupp).

När det gäller hets mot folkgrupp kan man konstatera att även om det är en relativt öppen kriminalisering, är den inte svårförståelig i sig (Hyttinen, 2013, s. 946). Det problematiska är att föremålet för tolkningen ändras kontinuerligt. Det räcker inte att man vet vad som står i strafflagen utan man måste också följa med hur yttrandefrihetens gränser har dragits till exempel i Europeiska människorättsdomstolen. Uppfattningen om vilka typer av uttryck och meddelanden är kränkande ändras, vilket i sin tur leder till att något som tidigare inte ansågs straffbart mitt i allt kan vara det (Hyttinen, 2013, s. 947). Samtidigt är detta något som är kännetecknande för lagstiftning i allmänhet. Alla lagar innehåller föremål för tolkning och tolkningen kan ändras med tiden. Följer man diskussionsflödet i sociala medier verkar det inte finnas särskilt mycket stöd för påståendet att nuvarande straffstadganden hämmar debatten.

4.3 Hatprat i sociala medier

I och med Internet och sociala medier har människor fått tillgång till det offentliga samtalet på ett sätt som de som levde tidigare bara kunde drömma om. Det är fantastiskt att kunna nå världen direkt, att diskutera i Twitter med kända journalister och att kritisera Statens järnvägar direkt när tåget stannat på spåren. Allt detta förstärker demokratin och innebär en möjlighet att påverka och delta i samhällsbygget. I teorin finns det inte längre något filter mellan avsändaren och mottagaren, informationen sprids fritt. I praktiken styrs kommunikationen på diverse sätt. Dels handlar det om vad som är tekniskt möjligt, vi behöver till exempel någon typ av filtrering av information för att internet överhuvudtaget ska kunna fungera. Dels har informationsflödet en enorm kommersiell betydelse och det som vi ser och hör styrs av kommersiella aktörer. Det oaktat har vi en sällan skådad möjlighet att nå varandra med våra mångahanda budskap.

Denna nya makt är, som sagt, en positiv kraft. Samtidigt torde det inte vara en överdrift om vi hävdar att människor inte riktigt har vant sig vid dessa friheter ännu. Vi klämmer ur oss ord och tankar utan att reflektera över hur snabbt och effektivt de sprids och hur många som kan ta del av våra ogenomtänkta kommentarer. Sociala medier möjliggör också anonymitet, vilket kan vara ett viktigt sätt att skydda debattörer, men som också skyddar dem som vill kränka och hota. Det är ingen hemlighet att sociala medier används för spridning av hatiska uttryck och hatprat.

Juridiskt sett är mediernas form inte relevant med tanke på det straffrättsliga ansvaret. Den stora skillnaden är att i den digitala världen kan det i praktiken vara svårt att spåra dem som sprider hatprat. Så länge som diskussionen sker inom ramen för medier som följer journalistiska regler finns det klara ansvarskedjor. De etablerade medierna har till exempel en skyldighet att moderera debatterna på sina nätsidor, och de bär ansvar för vad som publiceras. Yrkeskunniga journalister är också noggranna med källkritik, vilket bidrar till bättre debatter.

När diskussionen flyttar över till de så kallade alternativa medierna är situationen en annan. Om strävan efter sanning inte spelar någon roll finns det inte mycket man kan göra. Vi har alla en möjlighet att sprida information, och i värsta fall desinformation, obehindrat eftersom förhandscensur är strikt förbjuden. Även om man givetvis kan reagera på överträdelser i efterskott har skadan ofta redan skett. Allt detta händer med sällan skådad snabbhet – vi följer varandra överallt i realtid. Yttrandefrihetens andra sida, ansvaret för yttranden, är därmed viktigare än någonsin.

5. Avslutning – mot det goda samtalet

I de föregående kapitlen har vi talat om uttryckligen rättens möjligheter att stävja hatiskt och kränkande tal. Det faktum att man tyr sig till rättslig reglering är förståeligt med tanke på att rätten skapar maktförhållanden människor emellan. Den som har löpt amok i sociala medier kan hitta sig själv i tingsrätten åtalad för brott. Rättsregler förstärks av det faktum att de tillstånd, förhållanden och slutsatser som de ger uttryck för vid behov backas upp av samhällets formella maktapparat: myndigheter, poliser och domstolar.

Rätten stöds av sanktioner, men den har också sina svaga sidor. Straffrättsliga processer leder alltid till en antingen eller situation. Antingen är man skyldig eller oskyldig. Det finns inga gråzoner. Vissa former av beteenden anses utgöra hets mot folkgrupp eller ärekränkning, medan andra inte anses utgöra det. Det som någon upplever som sårande eller kränkande är med andra ord inte nödvändigtvis det i termernas straffrättsliga bemärkelse. Juridiken kategoriserar våra upplevelser på ett sätt som inte alltid motsvarar vår uppfattning om vad som är rättvis behandling eller vad som upplevs rättvist i ett samhälle. Det här är viktigt att komma ihåg. Det innebär att mycket av det prat som är kränkande och som inte möjliggör ett gott samtal är fullständigt lagligt och tillåtet. Vi kan med andra ord inte lita på att juridiken är det enda saliggörande i sammanhanget. Juridiken skapar i bästa fall de yttersta ramarna för vad som är ett gott samtal, men det är bara en början.

Grunden för det goda samtalet är enkelt. Vi måste respektera varandras människovärde. Det innebär också att vi godkänner varandra som jämlika parter i en debatt. Givet är att man aldrig ska avvisa någons åsikter genom att hänvisa till dennes person. Utöver respekten för människovärdet måste förbudet mot diskriminering utgöra en väsentlig utgångspunkt för det goda samtalet.

Ingen har heller rätt att utkora sig till ett språkrör för sanningen. Ett sunt samhälle strävar efter de bästa lösningarna för sina utmaningar. Ingen har automatiskt sanningen på sin sida. Var och en som ger sig in i en debatt bör ytterligare minnas att en debatt handlar om åsiktsutbyte. Ingen kan därmed förutsätta att alla kommer att hålla med en. Den som inte godkänner den här utgångspunkten, är inte redo för det goda samtalet. Mycket av informationen omkring oss kan bäst karakteriseras som propagandistiskt tal. En människa hävdar det ena, medan den andra hävdar något annat. Kännetecknande är att viljan att mötas saknas och självkritiken lyser med sin frånvaro. En dylik inställning skapar inte goda förutsättningar för en debatt. Du får säga din åsikt, men du måste vara redo att också lyssna på andras. Det är också klokt att alltid ställa sig frågan, hur vet vi detta? Källkritik är oerhört viktigt nu när alla informationskanaler är öppna.

I en saklig debatt får vi inte heller ljuga eller medvetet förvränga saker och ting. Vi måste kunna ta varandras avsikter på allvar. Det betyder också att vi måste inse att budskapet kan uppfattas av andra på ett sätt som man inte har avsett. Om så sker måste man försöka klargöra sitt ursprungliga budskap. Då är det viktigt att åhörarna lyssnar på vad man ämnar säga. Den som har yttrat sig mindre lyckat måste ges en rejäl chans att förklara sig.

Framför allt bör vi minnas språkets enorma makt. Ord är också handling. Var och en av oss är ansvariga för våra yttranden.

Referenslista

Advisory Committee on the Framework Convention for the Protection of National Minorities, Restricted, ACFC/OP/IV(2016)002, Fourth Opinion on Finland. Adopted on 24 February 2016 Published on 6 October 2016.

Tidningarnas Telegrambyrå (2016, 30 november). Sipilä anklagas: Försökte tysta Yle. Aftonbladet. Hämtad 2016-02-14, från http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/utrikes/article24017529.ab

Barnkonventionen, Finlands författningssamlings fördragsserie 59-60/1991.

Biträdande justitieombudsman Sakslin, 12.12.2014, Dnro 2199/4/14.

Bleich, E. (2014). Freedom of Expression versus Racist Hate Speech: Explaining Differences Between High Court Regulations in the USA and Europe. Journal of Ethnic and Migration Studies40(2), 283–300 doi: 10.1080/1369183X.2013.851476

Committee on the Elimination of Racial Discrimination, Concluding observations on the twentieth to twenty-second periodic reports of Finland, adopted by the Committee at its eighty-first session (6–31 August 2012), CERD/C/FIN/CO/20-22.

Council of Europe’s Committee of Ministers, Recommendation No. R (97) 20 of the Committee of Ministers to Member States on “Hate Speech” (Adopted by the Committee of Ministers on 30 October 1997, at the 607th meeting of the Minister’s Deputies)

Finlands grundlag, 11.6.1999/731.

Hyttinen, T. (2013). KKO 2012:58 – Kokiko Jussi Halla-aho oikeusmurhan? Defensor Legis, 6/2013, 240–250.

Europeiska människorättskonventionen, Finlands författningssamlings fördragsserie 18-19/1990.

Europeiska Unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, Europeiska unionens officiella tidning, 30.3.2010, C83/389.

FNB (2016, 21 juli): Sannf-unga vill stryka hets mot folkgrupp. Hämtad 2016-12-06, från http://online.vasabladet.fi/Artikel/Visa/109395

HD 2012:58

HD 2010:39

Journalistreglerna. Opinionsnämnd för massmedier. Hämtad 2016-02-14, från http://www.jsn.fi/sv/journalistreglerna/

Konventionen om funktionshindrade personers rättigheter, Finlands författningssamlings fördragsserie 26-27/2016.

Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, Finlands författningssamlings fördragsserie 8/1976.

Neuvonen, R. (2014). Eurooppalaisen sananvapauden ideaali ja todellisuus. Tillikka, P. (Red.). (2014). Sananvapaus puntarissa. Viestintäoikeuden vuosikirja 2013. Helsinki: Kansainvälisen talousoikeuden instituutti.

Nowak, M. (2005). U.N. Covenant on Civil and Political Rights. CCPR Commentary. Second revised edition. Kehl: N.P. Engel, Publisher.

Randall, M. H. (2006). Commercial Speech under the European Convention on Human Rights: Subordinate or Equal? Human Rights Law Review, 6 (1), 53–86.

Reporters Without Borders (2016), World Press Freedom Index. Hämtad 2016-11-29, från https://rsf.org/en/ranking?

Ruane, K.A. (2014). Freedom of Speech and Press: Exceptions to the First Amendment. Congressional Research Service. September 8/2014. Tillgänglig: https://www.fas.org/sgp/crs/misc/95-815.pdf

Song Hak R. (2016, 7 november). Kina skärper övervakningen av internet ytterligare. Svenska Yle. Hämtad 2016-11-29, från https://svenska.yle.fi/artikel/2016/11/07/kina-skarper-overvakningen-av-internet-ytterligare

Strafflagen, 19.12.1889/39.

Tiellä sananvapauteen, Suomalaisen sananvapauden ja sensuurin muistikirja. Tillgänglig: https://sananvapauteen.fi

Väsentliga konventioner för Finlands del

FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter

Europeiska människorättskonventionen (EMRK, art. 10)

Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna

Barnkonventionen (CRC, art. 13) Barnkonventionen

Konventionen om funktionshindrade personers rättigheter (CRPD, art. 21)

FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionshinder.

Europeiska Unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (art.11) Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

 

©Författarna 2017

Antologin ges ut av Åbo Akademi
ISBN 978-952-12-3519-1

Advertisements