Inledning till antologin

Camilla Kronqvist & Charlotta Hilli, Åbo Akademi

Antologin fick sin början hösten 2014 när rättsvetare vid Åbo Akademis Institut för mänskliga rättigheter initierade ett tvärvetenskapligt samarbete kring människorättsfostran. Det fanns då, och finns fortfarande, en viss oro över huruvida mänskliga rättigheter beaktas i den finländska undervisningen och om det finns kunskap att undervisa om dem.

Undersökningar i skolor och analyser av läroplaner tyder på att mänskliga rättigheter lätt blir objektiva fakta som ska läras utan att beakta de moraliska, juridiska eller pedagogiska dimensioner som framträder när rättigheter, skyldigheter och respekt för människor diskuteras.

Vi hade och har frågor gällande hur människorättsfostran kan te sig i pedagogiska sammanhang. Flera av författarna är lärarutbildare och ser det som en viktig uppgift att belysa denna fråga tillsammans med lärarstuderande oavsett studieinriktning. Det säger sig självt att området är komplext. Utöver ämnesmässiga kunskaper krävs också metodmässiga överväganden för att elever och studerande ska få en djupare inblick i fältet.

Det som följde var flera seminarier där rättsvetare, pedagoger, filosofer, sociologer och genusvetare möttes för att dryfta dessa frågor. Vi insåg snart att den kunskap vi tillsammans hade kunde samlas i någon form av skrift. Under åren 2016-2017 inledde vi arbetet med föreliggande texter. Vi har strävat efter att finna arbetsformer där texterna i så hög grad som möjligt har redigerats gemensamt av författarna. Resultatet av samarbetet ser du framför dig på skärmen; antologin Ungas rätt till samtal – en antologi om människorättsfostran. För att öka tillgängligheten valde vi två digitala format, en pdf-fil och en blogg. Vi vill att lärare, lärarstuderande och alla andra intresserade ska få ta del av de frågor vi brottats med.

Vi har fört många samtal om vad som kan innefattas i begreppet människorättsfostran. Ett uttalat syfte med antologin är att lyfta fram komplexiteten i begreppet genom att erbjuda flera perspektiv på det. I de flesta texter använder författarna “case” eller exempel för att utifrån praktiska företeelser konkretisera begreppet.

I det följande ger vi en första inblick i de tre begrepp som ingår i människorättsfostran och som förenar våra vetenskapsområden, nämligen människa, rätt och fostran. Vi vill i antologin genomgående uppmärksamma hur de här begreppen ges olika betydelser då vi närmar oss dem från ett juridiskt, pedagogiskt, sociologiskt eller ett etiskt-filosofiskt perspektiv. Vi frågar hur vårt begrepp om “människan” relaterar till begreppen “rättigheter” och “fostran”? Vilken bild av människan framträder om vi sätter rättigheterna, ur ett juridiskt perspektiv, i förgrunden? Vilken bild kan vi framteckna om det snarare är olika pedagogiska idéer om fostran som lyfts fram? Hur relaterar frågor om både rättigheter och fostran till frågor om vad moral är?

En viktig utgångspunkt är att vår förståelse av moral kommer att skifta i de fall vi sätter rättigheter i centrum och i de fall vi betonar fostrande möten mellan människor som båda kan lära av. Därför är det viktigt att uppehålla sig vid de betydelser som i olika sammanhang ges åt begreppen “människa”, “rättighet” och “fostran”. Olika bilder av vad det är att vara människa genomsyrar olika förståelser av “människorättsfostran”. Enbart genom att undersöka de här bilderna kan vi se vad de uppmärksammar och vad de döljer.

Människa, rätt och fostran

“Du intresserar mig inte.”

“Det är inte din person som intresserar mig, utan det är du.”

Smaka på de två meningarna en stund. Tänk dig situationer där du eller någon annan kunde säga dem. Spelar det någon roll här vad du säger? “Du” eller “din person”?

Exemplet kommer från filosofen Simone Weils essä “Personen och det heliga”. För Weil är skillnaden mellan “du” och “din person” oändlig. Orden “Du intresserar mig inte”, skriver hon, är ord “som en människa inte kan säga till en annan utan att vara kärlekslös och kränka rättfärdighetskravet” (Weil, 1994, s. 11). Orden “Det är inte din person som intresserar mig, utan det är du”, däremot, “kan yttras i ett förtroligt samtal mellan två nära vänner utan att såra det finaste i vänskapen” (Weil, 1994, s. 11).

För en läsare av idag kan kontrasten mellan “du” och “din person”, eller mellan “du som människa” och “du som person” kännas märklig och ovan. Är inte orden person och människa nästan synonyma? De kan åtminstone många gånger användas om vartannat utan att betydelsen nämnvärt varierar. Samtidigt är det inte svårt att se att den kontrast Weil gör är angelägen. När jag tröstar en förtvivlad vän, eller en nedslagen partner, är det inte min väns eller partners person, eller personlighet, som står i förgrunden. Det är inte deras egenskaper, tankar, särdrag jag berörs av. Inte heller är det den andra som en bärare av rättigheter, intressen, eller viljor som berör mig. Det är just den andra människan, som just då behöver mig, som jag står inför. Möten som dessa bidrar till den vördnad vi kan känna inför andra människor. De skänker liv åt erfarenheten av att vi inte kan förbryta oss mot den andra, lämna henne ensam i sin sorg och förtvivlan eller strö salt i såren utan att förgripa oss mot henne.

Simone Weil skyggar inte för att tala om det okränkbara i en annan människa som det heliga i henne. Därför var hon också skeptisk till arbetet med deklarationen om mänskliga rättigheter som antogs av FN 1948, fem år efter hennes död. Betoningen på människors rättigheter, liksom på deras personlighet, innefattade, enligt henne ett alltför snävt etiskt perspektiv på de anspråk våra relationer till andra gör på oss. Framför allt bortsåg den från att tal om rättigheter bara har kraft när en annan människa erkänner sina skyldigheter mot den andra. Därför skissade Weil istället på en alternativ deklaration om människans skyldigheter (se också Weil, 1992).

Weils diskussion pekar på viktiga spänningar i hur vi förstår rättigheter och skyldigheter, samt det mänskliga och personliga. Här vill vi till att börja med stanna upp vid att det finns olika sätt att förstå det okränkbara i en människa. Handlar det här om att människan, i egenskap av de intressen hon har som person, har rättigheter som inte får kränkas? Utgör med andra ord rättigheter en moralisk grund för att inte kränka andra? Eller går det som är okränkbart i en annan människa djupare än så, även om vi inte kan definiera vad detta okränkbara består i? Är det till och med så att tanken på något odefinierbart men ändå okränkbart är grunden för att tänka kring vad det är att vara människa?

Liknande spänningar uppstår då vi tänker på rättigheter ur ett juridiskt, samhälleligt perspektiv och då vi betraktar dem i ljuset av nära mänskliga relationer. Betoningen på att iaktta individens rättigheter har en annan betydelse när vi talar om relationen mellan statliga myndigheter och individer och när jag möter dig som en medmänniska. I ljuset av det här är det också viktigt att notera att läraren i relation till sina elever har en dubbel roll. Dels är läraren, som representant för skolväsendet, en offentlig maktutövare. Dels möter läraren eleverna som en medmänniska.

Den här poängen kan också belysas av det som kallas lärarens dubbla uppdrag. Läraren är dels satt att utveckla och främja kunskaper och färdigheter hos eleven, men har också ett fostrande uppdrag. Medan kunskapsuppdraget begränsar sig till undervisningssituationen, har fostran som begrepp inom pedagogiken betraktas som en mer öppen process, med klara existentiella grundtoner. Der handlar om inget mindre än människans tillblivelse som människa. Att vara människa, i den här vida bemärkelsen, är inget som vi är utan något som vi blir, i dialog med andra .

I ljuset av den här förståelsen av vad det är att vara människa, kan det mänskliga i mänskliga rättigheter ses som ett både snävare och bredare begrepp om vad det är att vara människa. Det är snävare i den mening att rättigheterna tillskrivs alla människor, oberoende av var de befinner sig i sin tillblivelse som människor. Just därför är det också ett mycket bredare begrepp om vad som kan ingå i det mänskliga. Det tillåter en stor variation och oenighet om vad som är acceptabla inlägg i t.ex. en samhällelig debatt.

Idén om mänskliga rättigheter har kritiserats för att trots sina universella anspråk vara blind för väsentliga skillnader mellan människor och för att nedtona speciellt svagare och minoritetsgruppers intressen. I synnerhet har mänskliga rättigheter setts som ett otillräckligt verktyg för att möta strukturellt förtryck av marginaliserade grupper och globala orättvisor. Den har också kritiserats för att vara självblind, för att inte se sin egen eurocentriska och koloniala historia, och de intressen som ligger bakom politiska ställningstaganden för mänskliga rättigheter. Den här kritiken är viktig, speciellt för att den hjälper en att placera in diskussioner om mänskliga rättigheter i ett socialt och ekonomiskt sammanhang.

Alltför svepande beskrivningar av ett begrepps idéhistoria tenderar ändå att dölja väsentliga oenigheter i samma begrepps historia. Weils kritik av rättighetsbegreppet är också en del av det europeiska tankearvet, även om hennes deklaration om mänskliga skyldigheter hamnat i skymundan av förklaringen om de mänskliga rättigheterna. Filosofiskt sett är det svårt att ens i den västerländska diskussionen etablera en samstämmighet om vad som ska ses som de mest centrala begreppen för att förstå moral.

Det finns både filosofiska och moraliska invändningar mot att göra rättigheter till det centrala verktyget för att åstadkomma social förändring. En viss styvhet uppstår dessutom när moraliska värden institutionaliseras. Politiskt sett har ändå arbetet för mänskliga rättigheter skördat stora framgångar. Inte minst har det gett verktyg att kritisera makthavares brott mot mänskliga rättigheter. I de här avseendena är mänskliga rättigheter självklart något vi måste värna om.

Vi kan ändå aldrig sätta all vår tilltro till ett juridiskt dokument. Juridiken förväntas ofta vara svartvit och ge entydiga svar. Men som Elina Pirjatanniemi konstaterade under ett av våra möten: “Rätten utgår från att det mesta är grått.”     

Förhoppningen med antologins texter är att de ska kunna bredda och fördjupa perspektiven på de frågeställningar som kan ingå under rubriken människorättsfostran. En ytterligare förhoppning är att texterna ska inspirera till att föra vidare samtal om vad det innebär att arbeta med, och med utgångspunkt i, mänskliga rättigheter i olika undervisningsmiljöer. En genomgående tråd i antologins bidrag är nämligen tron på hur viktigt det är att engagera unga och äldre i samtal för att fostra en förståelse, eller olika förståelser, för människorättsfrågor.

Översikt av texterna

Elina Pirjatanniemi inleder antologin med en artikel om yttrandefriheten och dess gränser. Hon utgår från en förståelse av språk som samtliga bidrag i antologin kan samlas kring. Ord är inte enbart beskrivningar. De är handlingar som bidrar till att gestalta vår förståelse av oss själva, andra och vår omvärld. Det här är inte minst en väsentlig aspekt av rättsligt språk, där rättigheter och skyldigheter slås fast. Pirjatanniemi tar mer specifikt upp frågan om hatprat och vilka lagliga grunder som kan finnas för att begränsa yttrandefriheten, en av våra mest diskuterade mänskliga rättigheter. Hon pekar också på det rättsliga språkets gränser. Vi kan inte enbart förlita oss på lagen om vi vill bli bättre på att föra goda samtal med varandra.

Katarina Frostell fortsätter på den här tråden i sin diskussion av mänskliga rättigheter i den nya läroplansgrunden. Hon påpekar att mänskliga rättigheter i skolans styrdokument dels diskuteras ur ett juridiskt perspektiv och dels ur ett etiskt perspektiv. Med andra ord lyfter frågor om mänskliga rättigheter i skolan upp såväl frågor om rättslig reglering som frågor om individens personliga ansvar. Hon poängterar att det juridiska regelverket inte ger uttömmande svar på hur man ska agera i det konkreta skolarbetet. Fall som exempelvis berör mobbning nämns väldigt kort i lagtexter, och kräver lyhördhet inför situationen och ett långsiktigt preventivt arbete.

Rita Nordström-Lytz fördjupar frågan om hur det juridiska och det etiska perspektivet kommer in i människorättsfostran från ett pedagogiskt perspektiv. Hon lyfter fram att människorättsfostran, om det ska vara en form av fostran, inte enbart kan handla om att ge elever kunskaper om en katalog av rättigheter. Att lära sig att respektera andras rättigheter måste gå hand i hand med insikten om att vi som människor också har skyldigheter mot varandra och ett ansvar för varandra. Den här insikten kan bara nås genom att vi lever med varandra som medmänniskor. För att förverkliga mänskliga rättigheter i skolans praxisvärld behövs därmed lyhördhet, lyssnande och samtal.

Maija Mustaniemi-Laakso och Marina Lundkvist fortsätter med att utveckla de här frågorna om rättigheter och samtal med ett specifikt fokus på vad det innebär att lyfta fram barnets rätt att bli hörd och barnets bästa i skola och dagvård. Mustaniemi-Laakso tar sin utgångspunkt i barnets rätt att bli hörd i skolvärlden. Hon diskuterar hur synen på barn förändrats inom olika juridiska diskurser och frågar hur barnets rätt till deltagande förhåller sig till behovet att skydda barnet. Hon reflekterar även kring vad meningsfullt deltagande innebär och och hur det kan förverkligas i ljuset av olika handlingssätt och maktförhållanden i skolan.

Lundkvist vänder sig till en småbarnspedagogisk kontext. Hon pekar på att det skett en begreppsförändring då pedagogiken rört sig från att tala om småbarnsfostran till att diskutera småbarnspedagogik. Hon frågar hur man ska förstå barnets rätt till en småbarnspedagogisk verksamhet i vilken barnets bästa alltid ställs i främsta rummet. I texten synliggör Lundkvist barnets rättigheter i relation till barnets behov och anknyter också till diskussionen om det är någon skillnad mellan barnperspektiv och barnets perspektiv.

En genomgående tanke i de här texterna är att även om juridiska och etiska perspektiv samverkar i frågor om människorättsfostran, så kan det etiska perspektivet inte reduceras till det juridiska. En lärare som är intresserad av vad människorättsfostran innebär i skolvardagen och på daghemmet kan inte enbart förlita sig på lagstiftning för att förstå de etiska frågeställningar som präglar relationen till och mellan elever och barn. Pedagogisk forskning har här en viktig roll för att fördjupa förståelsen för lärarens medmänskliga uppdrag.

Salla Tuoris och Heidi Henrikssons texter lyfter upp hur normkritiska och postkoloniala perspektiv ytterligare komplicerar bilden. Att vädja till alla människors lika värde förklarar inte varför inte alla elever syns och hörs på samma sätt i skolan. Tuori diskuterar hur betoningar på det allmänmänskliga, och speciellt förväntningar på den normala elevens kön och hudfärg, gör vissa liv som inte passar in i normen osynliga. Hon diskuterar hur läraren kan ska förhålla sig till frågor om könsmångfald och mångkultur för att inte låta outtalade normer begränsa alla elevers handlingsutrymme.

Henriksson placerar in skolan i ett globalt perspektiv. Hon diskuterar de undervisningsmaterial medborgarorganisationer använder för att motarbeta orättvisor i världen som uppstått till följd av globaliseringen. Medborgarorganisationerna har en viktig roll i att utveckla människorättsfostran, men Henriksson påpekar att organisationerna inte utgör en enhetlig grupp. De drivs av olika intressen som även formar deras framställning av vad människorättsfostran ska handla om. Handlar människorättsfostran t.ex. i första hand om att föra fram behovet av humanitär hjälp eller utvecklingssamarbete, eller borde man också föra en kritisk diskussion om de ekonomiska och sociala strukturer och den politik som bidrar till orättvisor och fattigdom?    

Birgit Schaffar för likaså en diskussion om hur ekonomiska och politiska omständigheter inverkar på den roll mänskliga rättigheter ges i utbildningen på andra och tredje stadiet. Hennes specifika fokus berör yrkeslärarutbildningen som i högre grad än den allmänbildande utbildningen anses betjäna arbets- och näringslivet. Hon diskuterar vilken betydelse det här har för hur mänskliga rättigheter blir synliga, och ibland osynliga, i yrkesutbildningens styrdokument. Hon belyser problematiken med hjälp av exempel ur yrkeslärarens vardag. Yrkesskicklighet och -stolthet ges en viktig roll i människorättsdokument och i yrkesutbildningens styrdokument. Trots det medför pågående reformer att vissa samtal om det meningsfulla i att kunna ett yrke riskerar att inte bli av.  

Med utgångspunkt i Michail Bachtins dialogism diskuterar Charlotta Hilli och Hannah Kaihovirta vad det kan innebära att omsätta pedagogiska teorier om vikten av dialog och samtal i praktiken. Deras diskussion visar hur utmanande det kan vara att som lärare engagera studerande i dialog, och vilka krav den ställer på båda parter. Återigen uppmärksammar de lockelsen i att tänka på dialog som något som det räcker att ha schematisk kunskap om, istället för att ge sig i kast med dialogen som ett mellanmänskligt handlande. I dialogen visar sig förhoppningen om att finna statiska undervisningsformer och -metoder vara falsk.

I det avslutande bidraget vidgar Camilla Kronqvist diskussionen om människorättsfostran till att beröra moralisk fostran mer allmänt och undervisningen i etik eller moralfilosofi mer specifikt. Hon diskuterar, bl.a. med utgångspunkt i Elizabeths Anscombe och Iris Murdochs filosofi, hur vår förståelse av vad moral är återspeglas i vad vi ser som centrala etiska begrepp. Hon tillbakavisar idén att moraliska teorier främst är något att ha kunskap om, och därmed något som man kan bli expert på. Istället föreslår hon att studiet av moral kan kräva att man omformas som människa, och finner nya sätt att tala om det som är angeläget i mänskligt liv. Mänskliga rättigheter ges också en annorlunda belysning i diskussionen. Istället för att tänka att mänskliga rättigheter formulerar en yttersta lag för mänsklig moral, ses de som en politisk-samhällelig förutsättning för att kunna dela ett liv som präglas av en mångfald röster.

Litteratur

Weil, S. (1992). Att slå rot. Skellefteå: Artos & Norma.

Weil, S. (1994). Personen och det heliga. Skellefteå: Artos bokförlag.

©Författarna 2017

Antologin ges ut av Åbo Akademi
ISBN 978-952-12-3519-1

Advertisements
%d bloggers like this: